Jönköping.
pappa och jag åkte dit, jag körde halva vägen och vi var framme runt halv fem. vi gick runt på stan lite och kollade runt innan vi dök in på asian garden och åt en tre-rättersmeny. vi mumsade i oss och märkte snart att alla våra bordsgrannar bara pratade om en sak, Elvis. några visste en del, andra inte mycket alls.
klockan tickade i alla fall iväg och strax efter sex gick jag in i pingstkyrkan med dunkande hjärta, pappavalde att inte gå in så han spanade in stan istället.när jag kom in möttes jag av jättemycket folk, alla med någon typ av Elvisklädsel. det fanns ett 50-tal (minst) olika t-hirtar, olika slipsae och jackor och jag såg tom en i en röd/vit hemstickad Elvis-tröja.
jag köpte några kort i shopen och letade sedan på en sittplats i mitten av lokalen mellan två medelålders-par. känslan jag hade var väldigt underlig, jag var på helspänn och under de fyrtiofem minuter jag satt där och vändade på showen så hann det komma många tårar.
till slut körde allt igång, orkestern spelade några mäktiga låter helt instrumentalt (orkestern var från USA och deras dirigent hade suttit rygg-i-rygg med mig på resturangen). sedan kom tjej (tant?) trion Sweet Inspirations in och sjöng tre låtar, varav en var amazing grace acapella, helt underbart mäktigt! efter dem kom manskören The Imperials in och sjöng och spelade och avslutade med att sjunga tillsammans med inspirations. därefter var första halvan förvånansvärt slut. men de lovade mycket om den andra halvan.
när den började drog de in TCB-band, dvs de musiker som spelade med Elvis mest på 70-talet med bla Ronnie Tutt på trummor och James Burton på bas. de spelade tillsammans me orkestern (som var på scenen hela tiden) och sångaren Terry Mike Jeffery, de sjöng kanske ett tiotal låtar innan Stan Perkins (Carl Perkins son) kon in och drog av Blue Suede Shoes. lite synd att han inte sjöng fler låtar , för om någon kan spela äkte rock'n'roll så är det han! sen kom amy diamond, visst hon gjorde det bra men hon var inte höjdpunkten om jag säger så...
Svenne HEdlund sjöng ett par låtar innan Terry kom igen, den killen har jag aldrig hört talas om men han var helt grym! han kunde pricka vissa toner som jag bara trodde Elvis kunde! skitbra!
genom att lyssna på honom och musikerna, och samtidigt titta på den enorma bild på Elvis de hade satt upp på väggen så var det nästan som om det var Elvis som stod där, men bara nästan.och när terry drog av mina tre favoriter (just nu) direkt efter varandra så kanske ni kan förstå att mina lycko-tårar rann ännu fortare.
sorgligt men sant, runt tio så var det slut.
eller inte riktigt då, signeringen var ju var.
jag hade tagik med det finaste kort jag har och stod i kö i över en timme innan jag kom fram, och på kanske fem minuter var allt över och jag gick ut. teryy tyckte jag var fin i håret och han påminde mig väldigt mycket om danny i grease där han satt bakom bordet och tuggade tuggummi och log på samma gång. jag gick i alla fall vidare och en annan fick mig att beskriva hur långt bort jag bodde, gubbarna var bra trevliga!
dock hann jag inte träffa varken svenne eller stan. visserligen har jag träffat stan förut, men har är så jävla bra så jag skulle inte tacka nej till att få träffa honom igen!
oj, glömde att säga att dirigenten hette Joe Guercio och att joe esposito var där och pratade lite (det var han jag träffade i gbg förut).
jag gick ut till pappa i bilen med ett stort leende på läpparna och var lyckligare än någonsin förut, har nog aldrig haft en så bra känsla i magen. och jag kommer nog aldrig att vara med om något liknande igen.
det var en efterfest också, på harrys. jag var väl egentligen för liten man jag hade pratat med en som lovat mig att få komma in. men det blev inget, pappa var trött och vill komma hem. och när vi åkte så kände faktiskt ja att jag var väldigt trött också, på efter festen skulle stan och några andra komma och man skulle å träffa dem. men jag har träffat dem förut och hörde att det var jättesvårt att ens komma in eftersom det var så mycket folk.
vi åkte hem och jag pratade ända fram till örebro ( lessen pappa om du fick skavsår i öronen ).
hemma var vi runt halv fem på morgonen och då var det sängen direkt och jag somnade faktiskt förvånandsvärt fort.
minnena kommer aldrig någonsin att fösvinna, även om jag inte fick alltför många bilder.
tack mamma och pappa för att jag fick åka!
framförallt pappa, förstå att han skjutsade ner mig (40 mil, enkel väg!) för att sitta i en bil och vänta i runt fyra timar för att sedan åka hem igen. det är det inte många pappor som skulla göra, du är helt enkelt underbar!
världens bästa pappa!
nu är jag trött och ska väl åka till limhagen snart.
vi har firat min födelsedag idag så mormor, ingrid, tobbe, anders, barbro, moa och storebror har varit här hela dagen. två tårtor har gått åt och jag har ont i magen.
dagen har iaf avrit lyckad och jag har haft trevligt.
keep on rockin' n' rollin'!
klockan tickade i alla fall iväg och strax efter sex gick jag in i pingstkyrkan med dunkande hjärta, pappavalde att inte gå in så han spanade in stan istället.när jag kom in möttes jag av jättemycket folk, alla med någon typ av Elvisklädsel. det fanns ett 50-tal (minst) olika t-hirtar, olika slipsae och jackor och jag såg tom en i en röd/vit hemstickad Elvis-tröja.
jag köpte några kort i shopen och letade sedan på en sittplats i mitten av lokalen mellan två medelålders-par. känslan jag hade var väldigt underlig, jag var på helspänn och under de fyrtiofem minuter jag satt där och vändade på showen så hann det komma många tårar.
till slut körde allt igång, orkestern spelade några mäktiga låter helt instrumentalt (orkestern var från USA och deras dirigent hade suttit rygg-i-rygg med mig på resturangen). sedan kom tjej (tant?) trion Sweet Inspirations in och sjöng tre låtar, varav en var amazing grace acapella, helt underbart mäktigt! efter dem kom manskören The Imperials in och sjöng och spelade och avslutade med att sjunga tillsammans med inspirations. därefter var första halvan förvånansvärt slut. men de lovade mycket om den andra halvan.
när den började drog de in TCB-band, dvs de musiker som spelade med Elvis mest på 70-talet med bla Ronnie Tutt på trummor och James Burton på bas. de spelade tillsammans me orkestern (som var på scenen hela tiden) och sångaren Terry Mike Jeffery, de sjöng kanske ett tiotal låtar innan Stan Perkins (Carl Perkins son) kon in och drog av Blue Suede Shoes. lite synd att han inte sjöng fler låtar , för om någon kan spela äkte rock'n'roll så är det han! sen kom amy diamond, visst hon gjorde det bra men hon var inte höjdpunkten om jag säger så...
Svenne HEdlund sjöng ett par låtar innan Terry kom igen, den killen har jag aldrig hört talas om men han var helt grym! han kunde pricka vissa toner som jag bara trodde Elvis kunde! skitbra!
genom att lyssna på honom och musikerna, och samtidigt titta på den enorma bild på Elvis de hade satt upp på väggen så var det nästan som om det var Elvis som stod där, men bara nästan.och när terry drog av mina tre favoriter (just nu) direkt efter varandra så kanske ni kan förstå att mina lycko-tårar rann ännu fortare.
sorgligt men sant, runt tio så var det slut.
eller inte riktigt då, signeringen var ju var.
jag hade tagik med det finaste kort jag har och stod i kö i över en timme innan jag kom fram, och på kanske fem minuter var allt över och jag gick ut. teryy tyckte jag var fin i håret och han påminde mig väldigt mycket om danny i grease där han satt bakom bordet och tuggade tuggummi och log på samma gång. jag gick i alla fall vidare och en annan fick mig att beskriva hur långt bort jag bodde, gubbarna var bra trevliga!
dock hann jag inte träffa varken svenne eller stan. visserligen har jag träffat stan förut, men har är så jävla bra så jag skulle inte tacka nej till att få träffa honom igen!
oj, glömde att säga att dirigenten hette Joe Guercio och att joe esposito var där och pratade lite (det var han jag träffade i gbg förut).
jag gick ut till pappa i bilen med ett stort leende på läpparna och var lyckligare än någonsin förut, har nog aldrig haft en så bra känsla i magen. och jag kommer nog aldrig att vara med om något liknande igen.
det var en efterfest också, på harrys. jag var väl egentligen för liten man jag hade pratat med en som lovat mig att få komma in. men det blev inget, pappa var trött och vill komma hem. och när vi åkte så kände faktiskt ja att jag var väldigt trött också, på efter festen skulle stan och några andra komma och man skulle å träffa dem. men jag har träffat dem förut och hörde att det var jättesvårt att ens komma in eftersom det var så mycket folk.
vi åkte hem och jag pratade ända fram till örebro ( lessen pappa om du fick skavsår i öronen ).
hemma var vi runt halv fem på morgonen och då var det sängen direkt och jag somnade faktiskt förvånandsvärt fort.
minnena kommer aldrig någonsin att fösvinna, även om jag inte fick alltför många bilder.
tack mamma och pappa för att jag fick åka!
framförallt pappa, förstå att han skjutsade ner mig (40 mil, enkel väg!) för att sitta i en bil och vänta i runt fyra timar för att sedan åka hem igen. det är det inte många pappor som skulla göra, du är helt enkelt underbar!
världens bästa pappa!
nu är jag trött och ska väl åka till limhagen snart.
vi har firat min födelsedag idag så mormor, ingrid, tobbe, anders, barbro, moa och storebror har varit här hela dagen. två tårtor har gått åt och jag har ont i magen.
dagen har iaf avrit lyckad och jag har haft trevligt.
keep on rockin' n' rollin'!
Imagine.
solen sken när jag och sara lunkade runt i skogen på idrotten, vi orienterade och var bäst som vanligt.
solen skiner fortfarande och jag är hemma för helgen. imorgon är det 90-årsfest i bygdegården, östanmors-NIsse fyller år och säkert halva byn ska dit, om inte fler.
pappa ringde mig i veckan som va också, han sa att han just då höll min biljett i handen!
jag ska till jönköping!!!!!!!!!!!!!!!
pappa är den underbaraste och ska skjutsa ner mig dit på onsdag, jag vet nog inte många pappor som skulle skjutsa så långt för att hans dotter ska titta på gamla gubbar och dessutom betala en hel massa pengar för att gå in i pingstkyrkan därnere. men det ska min pappa göra, och det är hur snällt som helst. tack!
det som dock är väldigt tråkigt är att efter själva konserten så får alla deltagare gå på gratis efterfest med alla artister. dvs med en hel hög med utomordentligt bra musiker som dessutom spelat och levt med Elvis. ja men till det tråkiga då, efterfesten är på harrys och så vitt jag vet är det 18-årgräns där...
jag är alltså ganska exakt tolv månader för liten för att träffa större delen av de människor som stor Elvis Presley närmast, en chans som jag antagligen aldrig kommer att få igen. genomsnitsåldern på dessa artister är ju runt sextio-sjuttio om inte mer så man vet ju inte ens om de lever läne till...
men men, jag är överlycklig för att jag ens för åka ner, jag får ju iaf se dem! vissa tom för andra gången.
jag längtar och jag räknar dagarna, nästan timmarna tills jag är där.
solen skiner fortfarande och jag är hemma för helgen. imorgon är det 90-årsfest i bygdegården, östanmors-NIsse fyller år och säkert halva byn ska dit, om inte fler.
pappa ringde mig i veckan som va också, han sa att han just då höll min biljett i handen!
jag ska till jönköping!!!!!!!!!!!!!!!
pappa är den underbaraste och ska skjutsa ner mig dit på onsdag, jag vet nog inte många pappor som skulle skjutsa så långt för att hans dotter ska titta på gamla gubbar och dessutom betala en hel massa pengar för att gå in i pingstkyrkan därnere. men det ska min pappa göra, och det är hur snällt som helst. tack!
det som dock är väldigt tråkigt är att efter själva konserten så får alla deltagare gå på gratis efterfest med alla artister. dvs med en hel hög med utomordentligt bra musiker som dessutom spelat och levt med Elvis. ja men till det tråkiga då, efterfesten är på harrys och så vitt jag vet är det 18-årgräns där...
jag är alltså ganska exakt tolv månader för liten för att träffa större delen av de människor som stor Elvis Presley närmast, en chans som jag antagligen aldrig kommer att få igen. genomsnitsåldern på dessa artister är ju runt sextio-sjuttio om inte mer så man vet ju inte ens om de lever läne till...
men men, jag är överlycklig för att jag ens för åka ner, jag får ju iaf se dem! vissa tom för andra gången.
jag längtar och jag räknar dagarna, nästan timmarna tills jag är där.
Blue Mood.
de stora lönnarna härute brinner och glöder i sina röda färger.
brann på riktigt gjorde det vid gyllingen igår, ter brandbilar och en poliabil susade förbi på vägen och lyste upp hela byn med sina blåljus. det var ett båthus och ingen blev skadad.
jag har bakat närmare tvåhundra bullar idag med snöblandat regn utanför fönstren och vinyl 107,1 på radion. några ska moster få som tack för inspelningen samt titten av Elvis på de där kanalerna som inte vi har.
imorgon är det skola igen och jag ska till turistbyrån.
tvätta ska jag göra och stryka och sy. laga min jacka och fylla i min nyinköpta kalender (pappa och jag köpte lika, men han har en mycket mindre). spela mysmusik och skaffa knappar, se på Elvis och äta morötter och choklad.
det är min tid nu och jag älskar att pyssla hemma.
Try a little tenderness.
javisst ja, jag fyller ju som sagt år om ett par veckor och jag ska vara självisk och lägga upp något av en önskelista i år. måste inte följas, det är bara tips i fall jag ska få någonting.
- musik i alla de stilar. LP, EP, stenkakor. vinyl helt enkelt. jazz, blues, pop, rock'n'roll. några artister också då; Elvis, Otis Redding, Nina Simone, Tom Jones, Rolling Stones, Aretha Franklin, BB King, Doors, Don McLean, Marvin Gaye, The Boppers, Dobie Gray, James Brown, Johnny Cash, Ray Charles, Ted Gärdestad, Jerry Williams, Johnny Winter, Bonnie Tyler, mfl mfl. listan kan göras låååång!
- alla möliga filmer. tex: Walk The Line, Ali, Elvis, mfl.
- 50-tal!! prylar, kläder, mojänger, sjalar, smycken, saker!
- kramar!!!
- inga såna där småsaker som man köper bara för att köpa någonting, det är inte nödvändigt. tanken är det som räknas, materiella presenter är inte det viktigaste för mig. som sagt, ge mig hellre en kram.
så, nu har jag varit tillräckligt självisk för i år. man måste ju få vara det någon gång.
Tupelo Honey.
ludde ligger i min säng, alldeles blöt och nybadad. det ska bli mysigt att sova där i natt.
det ska det faktiskt, han är ju min stora, lysande solstråle. det är alltid lika underbart att komma hem när man möts av en liten svart studsboll innanför dörren. på onsdag blir han elva månader.
snart fyller jag sjutton också. det är nog just det jag säger, sjutton också. jag vill vara liten igen. då ens allra största problem var att dagen tog slut för fort, man hann ju inte leka klart. och vad jag vet och kommer ihåg så var det just det jag gjorde som liten. lekte från morgon till kväll, rätta mig om jag har fel.
jag lekte ibland med någon, ofta med mig själv men aldrig ensam. hade alltid någon med mig, vare sig han hette rickard och bodde på klacken eller om hon hette isabell och bodde på lärkvägen någonting-jag-alldrig-kommer-ihåg.
jag tror faktiskt att det är så fortfarande, ibland med någon, ofta själv men aldrig riktigt ensam. men nu heter han då inte rickard och inte speciellt ofta isabell heller. nej nu är det en annan vän, som inte riktigt har något namn. kanske Elvis, kanske musik, kanske ingenting.
man lär sig med åren. jag har nog alltid varit duktig på att vara själv, även om det inte alltid är lika roligt.
oj, jag något positivt om mig själv! duktigt maria.
men bullshit. jag är väl lika ensam som alla andra.
det ska det faktiskt, han är ju min stora, lysande solstråle. det är alltid lika underbart att komma hem när man möts av en liten svart studsboll innanför dörren. på onsdag blir han elva månader.
snart fyller jag sjutton också. det är nog just det jag säger, sjutton också. jag vill vara liten igen. då ens allra största problem var att dagen tog slut för fort, man hann ju inte leka klart. och vad jag vet och kommer ihåg så var det just det jag gjorde som liten. lekte från morgon till kväll, rätta mig om jag har fel.
jag lekte ibland med någon, ofta med mig själv men aldrig ensam. hade alltid någon med mig, vare sig han hette rickard och bodde på klacken eller om hon hette isabell och bodde på lärkvägen någonting-jag-alldrig-kommer-ihåg.
jag tror faktiskt att det är så fortfarande, ibland med någon, ofta själv men aldrig riktigt ensam. men nu heter han då inte rickard och inte speciellt ofta isabell heller. nej nu är det en annan vän, som inte riktigt har något namn. kanske Elvis, kanske musik, kanske ingenting.
man lär sig med åren. jag har nog alltid varit duktig på att vara själv, även om det inte alltid är lika roligt.
oj, jag något positivt om mig själv! duktigt maria.
men bullshit. jag är väl lika ensam som alla andra.
that'll be the day.
jag sitter i stenkullen hos syster och ska äta blåbärspaj.
steve gibbons spelar i floda om tjugo minuter. men det är ingen idé, jag orkar inte rock'n'rolla idag.
men det är någonting sådant här hela tiden som det verkar.
en framtid i göteborgstrakten? det skulle kanske inte vara helt fel.
syster visade mig en artikel i gp, en äkta rockabilly-kille i tjugoårsåldern och det var första gången jag såg mina egna tankar och känslor angående 50-talet, stilen, musiken o det jag tycker om, nerskrivet i ord. jag har inte riktigt kunnat satt egna ord till det innan, men nu vet jag.
jaja, man skulle ha en sån alltså...
pajpajpaj!
steve gibbons spelar i floda om tjugo minuter. men det är ingen idé, jag orkar inte rock'n'rolla idag.
men det är någonting sådant här hela tiden som det verkar.
en framtid i göteborgstrakten? det skulle kanske inte vara helt fel.
syster visade mig en artikel i gp, en äkta rockabilly-kille i tjugoårsåldern och det var första gången jag såg mina egna tankar och känslor angående 50-talet, stilen, musiken o det jag tycker om, nerskrivet i ord. jag har inte riktigt kunnat satt egna ord till det innan, men nu vet jag.
jaja, man skulle ha en sån alltså...
pajpajpaj!