Dobbo

jag satt och såg på Elvis idag. en video som jag lånat från ett annat fan.
det var först en film, 'G.I. Blues' och sedan var det ' -68 comeback special '.
filmen var inte den bästa, men som alltid när Elvis är med satt jag som förtrollad filmen igenom.
sedan när konserten från -68 kom, när Elvis, DJ Fontan, Scotty More och två till satt sej på scenen och började spela, då kom tårarna.
men inga ledsna tårar, bara glada och lyckliga sådana.
trots att jag har sett den där konserten säkert fem gånger så sprutade tårarna av lycka när jag såg dom.
känslan när jag ser Elvis går inte att beskriva, men jag är lyckligare än någonsion.

jag förstår inte att folk tycker jag är konstig när jag blir så av en man som dog för snart trettio år sedan.
vilket var väldigt långt innan jag själv föddes.
men han lever fortfarande. inte kroppsligt, men han lever i musiken, i dansen, i världen.
han kanske inte andas längre men han lever.
vad vore musiken idag utan Elvis?

han har inspirerat så många och gjort så mycket genom sin musik.
så dom som tycker jag är konstig får väl tycka det då.
men jag blir faktiskt sur på dom som tycker jag är konstig och som säger att dom hatar han och hans musik innan dom ens lyssnat på honom ordentligt.
han är inte så dålig som alla tror bara för att musiken gjordes för längsedan.
tvärtom, det måste ju vara otroligt bra musik eftersom man fortfarande lyssnar på den och den säljer ju fortfarande hur mycket som helst, trots att den är uppemot femtio-sextio år gammal.




mina känslor för Elvis går som sagt inte att beskriva, dom är enorma.
jag älskar den mannen otroligt mycket.
men jag är inte kär i honom som många tror. jag älskar honom och det är stor skillnad på att vara kär och att älska någon. man älskar ju sin mamma men man är väl inte kär i henne för det?

jag är nästan glad att jag inte levde på hans tid. visst hade varit helt underbart att få uppleva den tiden och få chansen att gå på han konserter men jag vet inte om jag klarat det.

jag skulle nog svimma direkt. jag har ju redan varit på väg flera gånger. som tex den gången jag var på en spelning med DJ Fontana, Elvis orginaltrummis. jag fick träffa honom efter spelningen, fick en tröja signerad och fick till och med en kram av honom, då kunde jag knappt prata, jag bara skakade och var nära att svimma.



jag skakar och gråter bara jag får se en film eller höra en låt med Elvis.
hur skulle det då gå om jag skulle få se honom live??
jag vill nästan inte veta.
undrar hur det blir den dagen jag kommer till Graceland.
jag får nog se till att skaffa mej en stark kompis tills dess...