Dobbo

det börjar kännas läskigt nu.
i höst ska vi flytta till skeberg. jag längtar verkligen dit för det är faktiskt den bästa platsen på jorden.
det är bara det att vi, hela familjen och många omkring har pratat om det väldigt många år. men det har varit så långt borta, flytten skulle inte ske på flera år.
men nu börjar det hända saker.
visst, vi flyttar väl inte förrän i höst nångång, men ändå.

det har varit en barnfamilj här och tittat på huset två gånger och dom verkar vara intresserade. så nästa vecka kommer dom hit tillsammans med en besiktningsman som ska kolla på huset.
familjen och mamma och pappa har redan kommti överrens om ett pris också.
syrran har börjat gå igenom sina gamla saker, pappa har börjat rensa och den första flyttlådan är klar.
det går inte en enda dag utan att vi på något sätt pratar om det.
så nu börjar jag fatta att jag verkligen ska flytta.
flytta från det hus som jag växt upp och bott i i snart sexton år. jag kommer flytta ifrån lekparken här utanför och närheten till de flesta av mina vänner.
när jag flyttat kommer jag inte längre kunna springa över till bella bara sådär. hon och jag kommer aldrig mer sitta i lekparken och prata på sena sommarkvällar. vi kommer aldrig mer gå på långsamma promenader med jack genom ravinen.

det är så mycket jag kommer sakna, men så mycket jag kommer att älska med denna flytt.
det är jobbigt nu när man börjar fatta vad som kommer att hända.
det är jobbigt när det händer så mycket samtidigt.
flytten kommer ju att förändra väldigt mycket. sen slutar jag nian nu och till hösten börjar jag gymnasiet.
då kommer jag antagligen inte att bo så mycket med mamma och pappa, antigen bor jag hos min moster eller i en studentlägenhet inne i leksand.
eftersom jag slutar nian så kommer jag att tappa kontakten med många av mina vänner.
men det allra värsta av allt är min älskade hund.

jack, den som funnits i mitt liv ända sen jag bara var fyra år gammal, han börjar bli väldigt gammal och det märks mer och mer.
han är tolv år nu, vilket är väldigt gammalt för en hund. som sigge sa, dom lever garanterat tills dom är tio, sen lever dom på övertid och man får vara glad så länge man får ha dom kvar.
och jag är verkligen glad för att jack finns. han är så otroligt underbar. han kan verkligen konsten att trösta, han har alltid funnits när man behövt någon och han har alltid lyssnat när jag velat prata.
vi har haft många underbara stunder tillsammans. många, många gånger har vi legat och myst både på gården i skeberg och här hemma på köksgolvet.
han gör mej verkligen glad och lycklig som ingen annan.
ett liv utan honom finns inte.



men som sagt är han gammal och jag måste börja förbereda mej på att en dag så finns han inte längre här. och att den dagen kanske inte alls är långt borta.
härom dagen när jag skulle gå ut på promenad med honom så, istället för att gå ut så gick han in. han gick in i vardagsrummet där pappa satt och såg på tv. och när han kom in så bara skakade han till, hans ben gled isär, han ramlade omkull och la sej ner. han skakade och darrade och tillslut låg han helt stilla.
jag fick panik och började både skrika och gråta.
pappa och mamma kom och tog hand om honom och efter en liten stund så kvicknade han till.
mamma sa att han hade fått nån slags attack, man kan få såna när man blir gammal, både folk och djur.
vi hämtade lite vatten och han blev efter ett tag lika pigg som vanligt igen.
men jag grät hela kvällen och sov inte mycket den natten.

jag gråter även nu och under hela tiden som jag har skrivit det här.
ingen kommer någonsin att kunna ersätta jack. jag kommer aldrig älska någon så som jag älskar honom.
jag vill inte förlora honom.



jag älskar dej min lilla lurviga sötnos.