Dobbo

har inte haft så mycket att göra idag. men jag har klippt gräset och duschat.
sen har jag suttit och läst min dagbok som jag har skrivit på lunarstorm.
men jag orkade inte läsa klart alla inlägg för det blev för jobbigt. så pass jobbigt att jag nu gråter.
för när jag läste det kom alla känslor som jag hade när jag skrev tillbaka igen.
de kommer inte sitta kvar så länge men det känns hemskt just nu.
egentligen skulle jag vilja radera allt jag skrivit där men ändå vill jag ha det kvar av någon konstig anlednig.

det jag läste väckte som sagt alla minnen och känslor från då. den tiden då jag inte hade ett riktigt liv. jag vet inte om jag har det nu heller, men det är iaf bättre än då.
det som var då var att jag var kär. eller kär är kanske fel ord, det var mer än så.
det fanns en kille, han var min allra bästa vän, vi hade knappt kännt varandra i ett halvår men ändå kändes det som vi alltid kännt varandra. han kom att ta en väldigt stor plats i mitt hjärta och liv.
min kärlek till honom gjorde mej sjuk. jag gav upp mitt liv för honom. allt jag älskade.
men han gillade inte mej. ett tag trodde jag verkligen att han gjorde det, för vi var så nära. alla trodde vi var tillsammans eftersom vi var med varandra hela tiden, kramades och höll varandra i handen offentligt.
men det var vi inte. för dej var jag inte en tjej, bara en kompis.

det tog mej väldigt hårt. helst senare när han skaffade flickvän. det tog mej ännu hårdare. för nu förlorade jag dej. han verkade ha glömt bort mina känslor för honom helt. han pratade inte om annat än henne och han var bara med henne, aldrig mej. vi som hade varit så nära och bra kompisar pratade nu knappt alls. det gick inte att prata med dhan riktigt, hon var allt som fanns.
det gick så långt att jag inte ville leva längre. för nu när jag inte hade honom längre så märkte jag ju att jag inte hade något liv. han var mitt allt. och nu var han borta.
jag började undvika honom, henne och alla som hade med dom att göra. jag drog mej tillbaka till mina andra vänner, sökandes efter tröst.
jag kunde inte möta honom, inte se honom i ögonen. jag bara grät hela tiden och jag visste att han var orolig.
det gjorde att jag kände mej ännu värre. han var och är min allra bästa vän och jag ville verkligen träffa och prata med honom. men jag kunde inte, jag var livrädd för att allt skulle bli värre.

om jag berättade för dej hur jag kände, att jag började gråta och att hela jag verkligen gick sönder varje gång jag såg er, hur skulle du då reagera??
jag var rädd för att han skulle undvika att prata om henne i min närhet, att det skulle bli stelt och konstigt mellan oss.
för trots att det fick mej att må skitdåligt så ville jag veta. jag ville vara den som han berättade saker för. jag ville vara den där vännen som jag var förut ,som veckan i england.

men tillslut, efter övertalan och mycket stöd av mina andra vänner så berättade jag för honom. jag skakade som ett asplöv och jag kommer inte alls ihåg vad jag sa. men jag gjorde det och det kändes och blev bättre. och jag är glad att jag gjorde det för nu kan jag nästan glädjas åt dem. jag kan nästan le när jag ser dem tillsammans. men bara nästan för det är en bit kvar men jag är på god väg.

olle. jag vill inget annat än att vara din vän, det är det enda som betyder något. du är den bästa vän jag har och jag vill inte förlora dej. vi har haft många
roliga och helt tokiga stunder ihop och det kommer bli fler hoppas jag.
och nu kan jag äntligen prata och skratta med dej på riktigt igen.



du har bitvis mått väldigt dåligt och hon fick dej lycklig igen. du är verkligen värd att vara lycklig och jag unnar dej det verkligen.
jag kommer alltid finnas, så länge du vill och jag kommer alltid att älska dej av hela mitt hjärta, men inte på samma sätt som tidigare. jag älskar dej som min bästa vän, inget annat.




jag vill inte förlora dej olle. förlåt för all den smärta jag orsakat dej.