tankar och things.
det var ingen bra dag idag. det har regnat och varit jättekallt.
jag är ganska så rejält mörbultad efter fotbollsmatchen igår. jag fick ta emot en hel del tacklingar men delade även ut en del själv. några helt tillåtna, några mindre tillåtna.
vi vann i alla fall med sex-noll och jag spelade fram till de två första målen.
eftersom jag knappt kunnat gå idag och när vi bara hade löpning på träningen så åkte jag aldrig dit.
åka fem-sex mil för att springa när man är skadad kändes lite onödigt. skulle springa själv här hemma men jag varken orkar eller är tillräckligt hel för det.
så istället har jag suttit här och sett på 'flaming star', den fjärde filmen som Elvis gjorde.
den var faktiskt helt okej, inte den bästa jag sett men inte heller den sämsta.
skolan har varit väldigt tråkig och seg, den verkade aldrig vilja ta slut.
bella åkte efter andra lektionen för hon skulle spela på någon elevkonsert. så jag har varit ganska ensam idag. ganska mycket dessutom eftersom mitt schema går helt om de andra niornas, plus att det varit en massa andra aktiviteter som gör att man knappt ses alls.
erik och frida har jag hunnit träffa lite grann iaf, men olle har jag bara hejat på idag.
och det är inte speciellt kul, han behövs för att dagen ska bli bra.
sofie har jag träffat mest, henne åkte jag hem med och satt med på lunchen.
annars har jag varit ensam. visst har jag klassen men jag sitter alltid ensam när jag inte har bella.
som på so:n idag, jag satt vid väggen där jag och bella alltid sitter. de andra i klassen satt utspidda lite överallt i klassrummet.
under hela lektionen så satt jag och lyssnade på hur alla de andra pratade med varandra och med läraren och perra ( en kul kille som är med vår klass och hjälper till )
men ingen sa så mycket som ett ord till mej. det kändes som att sitta och titta in genom ett fönster på natten, när man kan se in men inte ser vad som händer utanför.
visst, jag sa väl inte så mycket heller det känns i alla fall väldigt ensamt när alla andra i klassen pratar med varandra utan att säga ens ett ord till mej. de måste väl ha sett att jag var ensam??
nu sitter jag i alla fall här hemma i lugnet. jag har precis sett klart filmen och sitter nu och lyssnar på 'steely dan', ett band som min musiklärare tipsade om. dom är faktiskt helt underbara, och det tycker jag inte bara för att läraren tycker det. dom är faktiskt väldigt bra.
jag sitter här och funderar. funderar på hur jag ska göra med allt och alla. jag funderar på vad som händer i vänskapskretsen, vad som kommer att hända och vad jag vill och inte vill ska hända. men jag behöver någon att prata med. det är svårt att få någon klarhet i saker och ting när man bara har sina egna tankar.
men det finns ingen här, som vanligt.
jag ska fortsätta fundera ett tag, få se om jag kommer fram till något.
jag är ganska så rejält mörbultad efter fotbollsmatchen igår. jag fick ta emot en hel del tacklingar men delade även ut en del själv. några helt tillåtna, några mindre tillåtna.
vi vann i alla fall med sex-noll och jag spelade fram till de två första målen.
eftersom jag knappt kunnat gå idag och när vi bara hade löpning på träningen så åkte jag aldrig dit.
åka fem-sex mil för att springa när man är skadad kändes lite onödigt. skulle springa själv här hemma men jag varken orkar eller är tillräckligt hel för det.
så istället har jag suttit här och sett på 'flaming star', den fjärde filmen som Elvis gjorde.
den var faktiskt helt okej, inte den bästa jag sett men inte heller den sämsta.
skolan har varit väldigt tråkig och seg, den verkade aldrig vilja ta slut.
bella åkte efter andra lektionen för hon skulle spela på någon elevkonsert. så jag har varit ganska ensam idag. ganska mycket dessutom eftersom mitt schema går helt om de andra niornas, plus att det varit en massa andra aktiviteter som gör att man knappt ses alls.
erik och frida har jag hunnit träffa lite grann iaf, men olle har jag bara hejat på idag.
och det är inte speciellt kul, han behövs för att dagen ska bli bra.
sofie har jag träffat mest, henne åkte jag hem med och satt med på lunchen.
annars har jag varit ensam. visst har jag klassen men jag sitter alltid ensam när jag inte har bella.
som på so:n idag, jag satt vid väggen där jag och bella alltid sitter. de andra i klassen satt utspidda lite överallt i klassrummet.
under hela lektionen så satt jag och lyssnade på hur alla de andra pratade med varandra och med läraren och perra ( en kul kille som är med vår klass och hjälper till )
men ingen sa så mycket som ett ord till mej. det kändes som att sitta och titta in genom ett fönster på natten, när man kan se in men inte ser vad som händer utanför.
visst, jag sa väl inte så mycket heller det känns i alla fall väldigt ensamt när alla andra i klassen pratar med varandra utan att säga ens ett ord till mej. de måste väl ha sett att jag var ensam??
nu sitter jag i alla fall här hemma i lugnet. jag har precis sett klart filmen och sitter nu och lyssnar på 'steely dan', ett band som min musiklärare tipsade om. dom är faktiskt helt underbara, och det tycker jag inte bara för att läraren tycker det. dom är faktiskt väldigt bra.
jag sitter här och funderar. funderar på hur jag ska göra med allt och alla. jag funderar på vad som händer i vänskapskretsen, vad som kommer att hända och vad jag vill och inte vill ska hända. men jag behöver någon att prata med. det är svårt att få någon klarhet i saker och ting när man bara har sina egna tankar.
men det finns ingen här, som vanligt.
jag ska fortsätta fundera ett tag, få se om jag kommer fram till något.
sjutton dagar kvar i helvetet (?)
det var orientering i skolan idag. iaf halva dagen, andra halvan skulle civilförsvaret lära oss att överleva.
men när jag vaknade imorse så bestämde jag mej för att stanna hemma.
för det första vill jag inte orientera, för det andra är jag nervös för att träffa victor igen och för det tredje så gör jag mer nytta här hemma, för nu har jag lite extra tid till allt skolarbete som måste göras.
men som alltid har tiden runnit iväg. jag borde inte sovit så pass länge som jag gjorde och jag borde verkligen inte sitta här just nu. men det gör jag ändå. för på nåt konstigt sätt så tror min hjärna fortfarande att jag har gott om tid till att göra klart tex det där hela kapitlet i matteboken tills provet denna vecka. arbetet i idrotten måste också bli klart snart och så har jag prov i samhällskunskap på onsdag.
och på torsdag vill jag hinna åka på crusing och så måste jag gå på fotbollsträningarna denna vecka om jag vill spela i helgen. det påminner mej om att jag måste kolla upp när dom är. dvs att först måste jag fixa pengar till mobilen...
det är helt sjukt mycket nu. men det är bara sjutton dagar kvar i skolan, varav inte ens tio av dom är riktiga skoldagar. så det är väl bara att försöka stå ut så gott det går och tänka på det där underbart sköna sommarlovet som snart kommer. då ska jag vekligen njuta.
fan. om jag fick bestämma så vill jag inte tillbaka till skolan mer. visst, det är bara lite kvar nu och jag vill verkligen träffa mina vänner så mycket som möjligt innan sommaren då det antagligen kommer att bli alldeles för många splittringar.
men det är iaf något som gör att jag inte vill dit. men jag vet inte riktigt vad det är.
är det olle och sanna igen?
dom är alltid lite jobbiga att se men samtidigt får dom mej att må så otroligt bra, för jag har aldrig sett olle så lycklig som han är när han är med henne. och är han lycklig, då, på nåt mysko sätt, så får han mej att må sådär lite för bra.
men är det victor jag inte vill träffa då?
det skulle det kunna vara. jag är väldigt nervös, för jag vet inte hur han kommer att betee sej nu efter allt på balen. och jag har inte den minsta aning om hur jag ska göra heller...
kan det vara ante då?
jag vet inte riktigt varför jag inte skulle vilja träffa honom för jag trivs verkligen mycket bra i hans sällskap.
jaha, det här gjorde mej ju inte direkt klokare. jag får väl helt enkelt gå dit imorgon och se vad som händer. då kanske jag får mina svar. det kanske är någon av dom jag nämnde, det kanske är någon helt annan...
men när jag vaknade imorse så bestämde jag mej för att stanna hemma.
för det första vill jag inte orientera, för det andra är jag nervös för att träffa victor igen och för det tredje så gör jag mer nytta här hemma, för nu har jag lite extra tid till allt skolarbete som måste göras.
men som alltid har tiden runnit iväg. jag borde inte sovit så pass länge som jag gjorde och jag borde verkligen inte sitta här just nu. men det gör jag ändå. för på nåt konstigt sätt så tror min hjärna fortfarande att jag har gott om tid till att göra klart tex det där hela kapitlet i matteboken tills provet denna vecka. arbetet i idrotten måste också bli klart snart och så har jag prov i samhällskunskap på onsdag.
och på torsdag vill jag hinna åka på crusing och så måste jag gå på fotbollsträningarna denna vecka om jag vill spela i helgen. det påminner mej om att jag måste kolla upp när dom är. dvs att först måste jag fixa pengar till mobilen...
det är helt sjukt mycket nu. men det är bara sjutton dagar kvar i skolan, varav inte ens tio av dom är riktiga skoldagar. så det är väl bara att försöka stå ut så gott det går och tänka på det där underbart sköna sommarlovet som snart kommer. då ska jag vekligen njuta.
fan. om jag fick bestämma så vill jag inte tillbaka till skolan mer. visst, det är bara lite kvar nu och jag vill verkligen träffa mina vänner så mycket som möjligt innan sommaren då det antagligen kommer att bli alldeles för många splittringar.
men det är iaf något som gör att jag inte vill dit. men jag vet inte riktigt vad det är.
är det olle och sanna igen?
dom är alltid lite jobbiga att se men samtidigt får dom mej att må så otroligt bra, för jag har aldrig sett olle så lycklig som han är när han är med henne. och är han lycklig, då, på nåt mysko sätt, så får han mej att må sådär lite för bra.
men är det victor jag inte vill träffa då?
det skulle det kunna vara. jag är väldigt nervös, för jag vet inte hur han kommer att betee sej nu efter allt på balen. och jag har inte den minsta aning om hur jag ska göra heller...
kan det vara ante då?
jag vet inte riktigt varför jag inte skulle vilja träffa honom för jag trivs verkligen mycket bra i hans sällskap.
jaha, det här gjorde mej ju inte direkt klokare. jag får väl helt enkelt gå dit imorgon och se vad som händer. då kanske jag får mina svar. det kanske är någon av dom jag nämnde, det kanske är någon helt annan...
the paradise in my life.
idag har varit alldeles underbar.
jag har varit i sommarstugan i skeberg med mamma, pappa och hunden, men pappa kom lite senare.
mamma rensade bland blommorna och jag och vovven bara satt och hade det skönt i solen. vi satt och planerade inför sommaren och inför flytten till skeberg som kommer ske innan detta år är slut.
jag satt där på en stol i solskenet och lyssnade på fåglarnas glada kvitter och någonstans långt borta hördes en gräsklippare. jag satt så i säkert mer än en timme men det kändes bara som någon minut.
i skeberg finns ingen tid. allt är lugnt och tyst. man har alltid tid till saker, det existerar ingen stress.
det är helt enkelt världens mest underbara plats.
senare kom i alla fall pappa så han började, med hjälp av mamma, att lägga tak på den vedbod som vi håller på att bygga.
jag själv tog pappas radiolurar och startade gräsklippartraktorn. jag åkte runt och klippte tills det inte fanns något osm helst ställe kvar som jag kunde komma åt. det var helt enkelt skitroligt att köra den, att känna att man har makten och kan kontrollera något.
när jag hade parkerat traktorn klättrade jag upp på taket till pappa, hjälpte till litegrann men mest låg jag bara när och njöt i solskenet.
mamma och vovven åkte hem medans pappa och jag gjorde klart.
på vägen hem såg vi en hel del undebart fina bilar. dvs gamla goda raggarbilar. jag älskar verkligen sådana bilar.
längtar verkligen tills somamren och alla crusing-turer som vi ska ut och titta på.
mest längtar jag till classic car week i rättvik förstås.
tänk den dag vi skaffar en egen bil...
fick även höra av mamma att jag kanske ska följa med storebror och en av hans kompisar ner till göteborg nästa helg. hoppas det blir så så jag kan hälsa på syster.
jag har varit i sommarstugan i skeberg med mamma, pappa och hunden, men pappa kom lite senare.
mamma rensade bland blommorna och jag och vovven bara satt och hade det skönt i solen. vi satt och planerade inför sommaren och inför flytten till skeberg som kommer ske innan detta år är slut.
jag satt där på en stol i solskenet och lyssnade på fåglarnas glada kvitter och någonstans långt borta hördes en gräsklippare. jag satt så i säkert mer än en timme men det kändes bara som någon minut.
i skeberg finns ingen tid. allt är lugnt och tyst. man har alltid tid till saker, det existerar ingen stress.
det är helt enkelt världens mest underbara plats.
senare kom i alla fall pappa så han började, med hjälp av mamma, att lägga tak på den vedbod som vi håller på att bygga.
jag själv tog pappas radiolurar och startade gräsklippartraktorn. jag åkte runt och klippte tills det inte fanns något osm helst ställe kvar som jag kunde komma åt. det var helt enkelt skitroligt att köra den, att känna att man har makten och kan kontrollera något.
när jag hade parkerat traktorn klättrade jag upp på taket till pappa, hjälpte till litegrann men mest låg jag bara när och njöt i solskenet.
mamma och vovven åkte hem medans pappa och jag gjorde klart.
på vägen hem såg vi en hel del undebart fina bilar. dvs gamla goda raggarbilar. jag älskar verkligen sådana bilar.
längtar verkligen tills somamren och alla crusing-turer som vi ska ut och titta på.
mest längtar jag till classic car week i rättvik förstås.
tänk den dag vi skaffar en egen bil...
fick även höra av mamma att jag kanske ska följa med storebror och en av hans kompisar ner till göteborg nästa helg. hoppas det blir så så jag kan hälsa på syster.
jag menar varje ord.
har inte haft så mycket att göra idag. men jag har klippt gräset och duschat.
sen har jag suttit och läst min dagbok som jag har skrivit på lunarstorm.
men jag orkade inte läsa klart alla inlägg för det blev för jobbigt. så pass jobbigt att jag nu gråter.
för när jag läste det kom alla känslor som jag hade när jag skrev tillbaka igen.
de kommer inte sitta kvar så länge men det känns hemskt just nu.
egentligen skulle jag vilja radera allt jag skrivit där men ändå vill jag ha det kvar av någon konstig anlednig.
det jag läste väckte som sagt alla minnen och känslor från då. den tiden då jag inte hade ett riktigt liv. jag vet inte om jag har det nu heller, men det är iaf bättre än då.
det som var då var att jag var kär. eller kär är kanske fel ord, det var mer än så.
det fanns en kille, han var min allra bästa vän, vi hade knappt kännt varandra i ett halvår men ändå kändes det som vi alltid kännt varandra. han kom att ta en väldigt stor plats i mitt hjärta och liv.
min kärlek till honom gjorde mej sjuk. jag gav upp mitt liv för honom. allt jag älskade.
men han gillade inte mej. ett tag trodde jag verkligen att han gjorde det, för vi var så nära. alla trodde vi var tillsammans eftersom vi var med varandra hela tiden, kramades och höll varandra i handen offentligt.
men det var vi inte. för dej var jag inte en tjej, bara en kompis.
det tog mej väldigt hårt. helst senare när han skaffade flickvän. det tog mej ännu hårdare. för nu förlorade jag dej. han verkade ha glömt bort mina känslor för honom helt. han pratade inte om annat än henne och han var bara med henne, aldrig mej. vi som hade varit så nära och bra kompisar pratade nu knappt alls. det gick inte att prata med dhan riktigt, hon var allt som fanns.
det gick så långt att jag inte ville leva längre. för nu när jag inte hade honom längre så märkte jag ju att jag inte hade något liv. han var mitt allt. och nu var han borta.
jag började undvika honom, henne och alla som hade med dom att göra. jag drog mej tillbaka till mina andra vänner, sökandes efter tröst.
jag kunde inte möta honom, inte se honom i ögonen. jag bara grät hela tiden och jag visste att han var orolig.
det gjorde att jag kände mej ännu värre. han var och är min allra bästa vän och jag ville verkligen träffa och prata med honom. men jag kunde inte, jag var livrädd för att allt skulle bli värre.
om jag berättade för dej hur jag kände, att jag började gråta och att hela jag verkligen gick sönder varje gång jag såg er, hur skulle du då reagera??
jag var rädd för att han skulle undvika att prata om henne i min närhet, att det skulle bli stelt och konstigt mellan oss.
för trots att det fick mej att må skitdåligt så ville jag veta. jag ville vara den som han berättade saker för. jag ville vara den där vännen som jag var förut ,som veckan i england.
men tillslut, efter övertalan och mycket stöd av mina andra vänner så berättade jag för honom. jag skakade som ett asplöv och jag kommer inte alls ihåg vad jag sa. men jag gjorde det och det kändes och blev bättre. och jag är glad att jag gjorde det för nu kan jag nästan glädjas åt dem. jag kan nästan le när jag ser dem tillsammans. men bara nästan för det är en bit kvar men jag är på god väg.
olle. jag vill inget annat än att vara din vän, det är det enda som betyder något. du är den bästa vän jag har och jag vill inte förlora dej. vi har haft många
roliga och helt tokiga stunder ihop och det kommer bli fler hoppas jag.
och nu kan jag äntligen prata och skratta med dej på riktigt igen.
du har bitvis mått väldigt dåligt och hon fick dej lycklig igen. du är verkligen värd att vara lycklig och jag unnar dej det verkligen.
jag kommer alltid finnas, så länge du vill och jag kommer alltid att älska dej av hela mitt hjärta, men inte på samma sätt som tidigare. jag älskar dej som min bästa vän, inget annat.
jag vill inte förlora dej olle. förlåt för all den smärta jag orsakat dej.
sen har jag suttit och läst min dagbok som jag har skrivit på lunarstorm.
men jag orkade inte läsa klart alla inlägg för det blev för jobbigt. så pass jobbigt att jag nu gråter.
för när jag läste det kom alla känslor som jag hade när jag skrev tillbaka igen.
de kommer inte sitta kvar så länge men det känns hemskt just nu.
egentligen skulle jag vilja radera allt jag skrivit där men ändå vill jag ha det kvar av någon konstig anlednig.
det jag läste väckte som sagt alla minnen och känslor från då. den tiden då jag inte hade ett riktigt liv. jag vet inte om jag har det nu heller, men det är iaf bättre än då.
det som var då var att jag var kär. eller kär är kanske fel ord, det var mer än så.
det fanns en kille, han var min allra bästa vän, vi hade knappt kännt varandra i ett halvår men ändå kändes det som vi alltid kännt varandra. han kom att ta en väldigt stor plats i mitt hjärta och liv.
min kärlek till honom gjorde mej sjuk. jag gav upp mitt liv för honom. allt jag älskade.
men han gillade inte mej. ett tag trodde jag verkligen att han gjorde det, för vi var så nära. alla trodde vi var tillsammans eftersom vi var med varandra hela tiden, kramades och höll varandra i handen offentligt.
men det var vi inte. för dej var jag inte en tjej, bara en kompis.
det tog mej väldigt hårt. helst senare när han skaffade flickvän. det tog mej ännu hårdare. för nu förlorade jag dej. han verkade ha glömt bort mina känslor för honom helt. han pratade inte om annat än henne och han var bara med henne, aldrig mej. vi som hade varit så nära och bra kompisar pratade nu knappt alls. det gick inte att prata med dhan riktigt, hon var allt som fanns.
det gick så långt att jag inte ville leva längre. för nu när jag inte hade honom längre så märkte jag ju att jag inte hade något liv. han var mitt allt. och nu var han borta.
jag började undvika honom, henne och alla som hade med dom att göra. jag drog mej tillbaka till mina andra vänner, sökandes efter tröst.
jag kunde inte möta honom, inte se honom i ögonen. jag bara grät hela tiden och jag visste att han var orolig.
det gjorde att jag kände mej ännu värre. han var och är min allra bästa vän och jag ville verkligen träffa och prata med honom. men jag kunde inte, jag var livrädd för att allt skulle bli värre.
om jag berättade för dej hur jag kände, att jag började gråta och att hela jag verkligen gick sönder varje gång jag såg er, hur skulle du då reagera??
jag var rädd för att han skulle undvika att prata om henne i min närhet, att det skulle bli stelt och konstigt mellan oss.
för trots att det fick mej att må skitdåligt så ville jag veta. jag ville vara den som han berättade saker för. jag ville vara den där vännen som jag var förut ,som veckan i england.
men tillslut, efter övertalan och mycket stöd av mina andra vänner så berättade jag för honom. jag skakade som ett asplöv och jag kommer inte alls ihåg vad jag sa. men jag gjorde det och det kändes och blev bättre. och jag är glad att jag gjorde det för nu kan jag nästan glädjas åt dem. jag kan nästan le när jag ser dem tillsammans. men bara nästan för det är en bit kvar men jag är på god väg.
olle. jag vill inget annat än att vara din vän, det är det enda som betyder något. du är den bästa vän jag har och jag vill inte förlora dej. vi har haft många
roliga och helt tokiga stunder ihop och det kommer bli fler hoppas jag.
och nu kan jag äntligen prata och skratta med dej på riktigt igen.
du har bitvis mått väldigt dåligt och hon fick dej lycklig igen. du är verkligen värd att vara lycklig och jag unnar dej det verkligen.
jag kommer alltid finnas, så länge du vill och jag kommer alltid att älska dej av hela mitt hjärta, men inte på samma sätt som tidigare. jag älskar dej som min bästa vän, inget annat.
jag vill inte förlora dej olle. förlåt för all den smärta jag orsakat dej.
några drömmar blev verklighet.
jag har inte varit utanför ytterdörren på hela dagen. jag är ganska trött och jag har ont i fötterna.
varför??
jo, för att jag var på bal igår. niornas avslutningsbal i tibble.
vi samlades klockan sjutton. femton ungefär och vi åkte hem ungefär nollett.trettio.
då var jag helt slut. jag hade dansat som en galning hela kvällen, allt från vals till nåt totalt galet som nog liknade jagvetintevad.
och det var väldigt skönt att få ta av sej skorna. för efter cirka sju timmar i högklackade pumps så har man ganska ont i fötterna.
men trots att jag var så trött och slut så hade jag svårt att somna. det var så mycket som kretsade runt i huvudet, så mycket som hände på balen.
det var roliga och underbara händelser men också några jobbiga händelser.
en utav de underbara var att det kändes som att jag fick en väldigt bra kontakt med ante. han är verkligen en väldigt snäll och rolig kille, väldigt lätt att umgås med.
andra underbara saker var att jag fick en jättefin ros av victor, jag fick åka raggarbil, dansa med frida till elvis, dansa några mycket trevliga danser med ante och en väldigt rolig med olle. men det bäst var att jag verkligen kände mej fin. jag var sextiotal så det skrek om det och jag fick höra en massa snälla kommentarer om hur jag såg ut. då blev jag så underbart glad.
men det var som sagt några jobbiga saker också. som att victor, min baldejt, förljde efter mej som en svans hela kvällen. och hela tiden när jag dansade med någon annan kille så blev han typ sur och drog.
vill han ha mer än bara vänskap??
han är en underbar vän och jag vill absolut inte såra honom, men vänskap är allt han kommer att få. men jag är rädd att såra honom, för jag vet verkligen hur det är att bli nobbad så där. det krossar ens hjärta helt. jag vill inte att han ska behöva uppleva det.
förresten en annan underbar sak var amanda och ch.
mitt under middagen ställer sej ch upp, inför alla nio och lärare som var där, och säger att han bara ville berätta hur mycket han älskar sin amanda. sen tar han fram en ring och frågar henne om hon vill förlova sej med honom. hon sa förstås ja, för den som ville veta.
och ja, jag tycker fortfarande att det är lite löjligt att förlova sej när man är så här ung, men det var faktiskt underbart gulligt, nästan så man fick en tår i ögat.
han kunde inte valt ett bättre tillfälle.
framåt kvällen blev man ju såklart bara tröttare och tröttare och tillslut dansade jag bara runt, både ute i kapprummet och mitt ute på dansgolvet.
efter ett tag märkte jag att johan, fältarn, gick runt och tog kort på mej samt att väldigt många stod och stirrade på mej som om jag var helt galen. men jag orkade faktiskt inte bry mej.
jag har aldrig sagt att jag inte är en galning och jag var faktiskt en sådan igår.
dessutom hade jag roligare än jag haft på väldigt länge.
emma sjöng de två sista låtarna som var relativt lugna så de få par som dansade då dansade väl nån blandning mellan foxtrot och en gammal herdelig tryckare.
jag kan faktiskt räkna upp vilka de paren var, så få var de.
det var olle och sanna, helt otroligt söta där de stod och kramades och blundades. kärlek på hög nivå.
perra, joel, staffan, martin och senare johan, hade nog ganska roligt där de stod i en ring och skrålade.
sara och simon, dansade bara den näst sista så de såg jag inte så värst mycket.
likaså var det med fredrik och mikaela och med alex och jonas.
sen var det jag och ante. vi dansade nog inte riktigt tryckare men inte riktigt foxtrot heller. trevligt var det då för han kunde verkligen dansa. lite dåligt samvete fick jag dock när jag såg victor stå och titta på oss , få en besviken och ledsen min och sedan bara försvinna från tibble helt.
men jag hade inte sagt att jag skulle vara med honom hela kvällen och det var inget tvång att man skulle dansa med ens dejt då. jag dansade med ante för att jag ville och kände för det och det är ingenting jag ångrar.
när musikerna, som för övrigt var helt fantastiska, slutade spela så kramde jag om mina underbaraste vänner, sa hejdå och tackade för en trevlig kväll. sen åkte jag hem med prinsesstrion, isabell, mathilda och sofie. vi pratade hela vägen hem och vi alla tyckte att det var sorgligt att åka därifrån, det var ju faktiskt en avslutningsbal.
när jag kom hem hade mina föräldrar låst mej ute så jag fick banka på dörren för att komma in. jag väckte då både mamma och hunden.
jag tog iaf av mej mina kläder, tvättade bort sminket och borstade ut min höskulle till hår. sen tog jag på mej min älskade pyamas och kröp ner i min otroligt sköna säng.
då var kvällen jag längtat efter i nästan sju år över och den var verkligen helt underbar.
som en dag på slottet.
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!