Dobbo

igår blev det bestämt. dom vill köpa vårat hus.
så efter midsommar skriver vi kontrakt och om tre månader så ska vi vara ute ur detta hus.

när jag fick reda på det så blev jag faktiskt väldigt ledsen. tre månader är ju inte alls lång tid, dom kommer att gå så fort. men eftersom det här blir min sista sommar i djurmo så ska jag bo här hemma så länge jag bara kan. mamma och pappa tycker det är helt okej, jag tror att dom förstår varför jag vill det.
för här hemma är det mycket närmare till alla vänner, det är enklare att ta sej till dom och det är ju faktiskt min sista sommar här. ärligt så tror jag nästan att det blir min första sommar som jag inte varit i skeberg.

jag blev som sagt ledsen igår och jag kände att jag ville härifrån en liten stund, bara för att samla tankarna lite. så jag tog mopeden och åkte in till djurås. jag åkte förbi macken och köpte en glass och satte mej på en bänk längs med cyklevägen.
jag hade skrivit ett sms till ante där jag frågade om han ville hitta på nåt, men jag fick inget svar förrän när jag var på väg hem och då var han ändå upptagen. jag ringde maria, men hon mådde inge bra. jag tänkte ringa bella men jag trodde hon var och tränade. jag ringde sofie, men då satt hon och bella hemma hos mathilda och såg på 'en kärlekshistoria'. stina kom åkandes på mopeden och hon stannade och vi pratade en liten stund. hon skulle till alexandra och dom skulle och bada.
så jag satt där ensam ett bra tag innan jag kände att det började bli kallt, så då torkade jag tårarna och åkte hem.

väl hemma så gick mamma och jag upp på vinden och bar ner en hel del lådor och kartonger som vi gick igenom och vi slängde bort en hel del faktiskt. så det är inte mycket saker kvar på vinden nu, nästan allt är borta.
tidigare på dagen så städade jag också ur 'kontoret', en tidigare garderob som vi nu har ett skrivbord och en andra dator i. jag fyllde ungefär en och en halv sopsäck med saker som ska slängas, och jag är inte riktigt klar än.

bella ringde senare på kvällen och undrade hur det var. vi satt och pratade i nästan en halvtimme innan vi kom på att vi lika gärna kunde träffas eftersom vi bor så nära varandra.
så efter ett tag så kom bella tillsammans med folke (hennes hund) och en skål med musiga jordgubbar.
vi satt där i lekparken på varsin gunga, smaskade jordgubbar, pratade en hel del och satt och tittade på folke där han sprang runt bland myggen.
vi pratade mycket om våra planer i sommar, om min flytt, kärlek och en massa minnen.

det är något speciellt med bella, det är som hon är min andra hälft eller nåt. jag lyckas aldrig hålla något hemligt för henne, ingenting. har aldrig lyckats med det, det går bara inte.
hon är verkligen det bästa jag har.
det här låter kanske taskigt i vissa öron, men hon är inte min bästa vän.
hon är så väldigt mycket mer, en andra hälft eller nåt. jag vet inte hur jag ska beskriva det.
jag tror bara folk som känner oss kan förstå på riktigt.

vi har kännt varandra sedan vi låg i barnvagnen typ, alltid gått i samma klass, nästan alltid varit bästa vänner och nu är vi snart sexton.
vi behöver inte vara med varandra hela tiden, vi vet precis vart vi har varandra ändå. vi kan vara med andra vänner, vi har nästan som två olika gäng. men den ena är alldtid välkommen och kan alltid vara med den andres gäng.

bella och jag är nog den bästa sortens vänner, sådana som man har för alltid.
jag älskar verkligen dej isabell!!

jahaja.
igår började jag skriva ett inlägg som jag sparade men det försvann.
jag hann inte skriva klart det för jag fick lite oväntat besök. ante kom hit en stund.
hans lillasyster hade fyllt år så hon skulle ta hem en massa tjejkompisar och då ville han tydligen inte vara hemma. så han ringde och sa att han var i djurmo och undrade vart jag bodde.
så han kom hit. och han stannade längre än väntat. han åkte hem runt ett och då hade han varit här i säkert över sju timmar. men det gjorde ingenting, för jag ville nog inte riktigt att han skulle åka.
vi låg och pratade en hel del, om allt mellan himmel och jord. vi hade det hur trevligt som helst faktiskt.
men sen åkte han hem och jag gick och la mej. men sov jag någonting?
njae, inte speciellt mycket. men jag vaknade iaf runt sex av att mamma åkte till jobbet. men jag ville inte gå upp så jag låg kvar och typ halvsov fram till att klockan ringde strax efter tio.

senare tog jag en promenad upp till bella och hon hade sett att en moped stod utanför mitt hus igår kväll, och hon lyckades lista ut vem det var också.
hos bella blev jag bjuden på massa goda, nybakta kakor och lite saft. vi pratade nog en hel del men sen skulle hon med bussen till borlänge. hon skulle ner med das beavers.
men nu ska jag inte skriva mer för den här gången, för jag ska nog gå ut i solskenet ett tag.

det börjar kännas läskigt nu.
i höst ska vi flytta till skeberg. jag längtar verkligen dit för det är faktiskt den bästa platsen på jorden.
det är bara det att vi, hela familjen och många omkring har pratat om det väldigt många år. men det har varit så långt borta, flytten skulle inte ske på flera år.
men nu börjar det hända saker.
visst, vi flyttar väl inte förrän i höst nångång, men ändå.

det har varit en barnfamilj här och tittat på huset två gånger och dom verkar vara intresserade. så nästa vecka kommer dom hit tillsammans med en besiktningsman som ska kolla på huset.
familjen och mamma och pappa har redan kommti överrens om ett pris också.
syrran har börjat gå igenom sina gamla saker, pappa har börjat rensa och den första flyttlådan är klar.
det går inte en enda dag utan att vi på något sätt pratar om det.
så nu börjar jag fatta att jag verkligen ska flytta.
flytta från det hus som jag växt upp och bott i i snart sexton år. jag kommer flytta ifrån lekparken här utanför och närheten till de flesta av mina vänner.
när jag flyttat kommer jag inte längre kunna springa över till bella bara sådär. hon och jag kommer aldrig mer sitta i lekparken och prata på sena sommarkvällar. vi kommer aldrig mer gå på långsamma promenader med jack genom ravinen.

det är så mycket jag kommer sakna, men så mycket jag kommer att älska med denna flytt.
det är jobbigt nu när man börjar fatta vad som kommer att hända.
det är jobbigt när det händer så mycket samtidigt.
flytten kommer ju att förändra väldigt mycket. sen slutar jag nian nu och till hösten börjar jag gymnasiet.
då kommer jag antagligen inte att bo så mycket med mamma och pappa, antigen bor jag hos min moster eller i en studentlägenhet inne i leksand.
eftersom jag slutar nian så kommer jag att tappa kontakten med många av mina vänner.
men det allra värsta av allt är min älskade hund.

jack, den som funnits i mitt liv ända sen jag bara var fyra år gammal, han börjar bli väldigt gammal och det märks mer och mer.
han är tolv år nu, vilket är väldigt gammalt för en hund. som sigge sa, dom lever garanterat tills dom är tio, sen lever dom på övertid och man får vara glad så länge man får ha dom kvar.
och jag är verkligen glad för att jack finns. han är så otroligt underbar. han kan verkligen konsten att trösta, han har alltid funnits när man behövt någon och han har alltid lyssnat när jag velat prata.
vi har haft många underbara stunder tillsammans. många, många gånger har vi legat och myst både på gården i skeberg och här hemma på köksgolvet.
han gör mej verkligen glad och lycklig som ingen annan.
ett liv utan honom finns inte.



men som sagt är han gammal och jag måste börja förbereda mej på att en dag så finns han inte längre här. och att den dagen kanske inte alls är långt borta.
härom dagen när jag skulle gå ut på promenad med honom så, istället för att gå ut så gick han in. han gick in i vardagsrummet där pappa satt och såg på tv. och när han kom in så bara skakade han till, hans ben gled isär, han ramlade omkull och la sej ner. han skakade och darrade och tillslut låg han helt stilla.
jag fick panik och började både skrika och gråta.
pappa och mamma kom och tog hand om honom och efter en liten stund så kvicknade han till.
mamma sa att han hade fått nån slags attack, man kan få såna när man blir gammal, både folk och djur.
vi hämtade lite vatten och han blev efter ett tag lika pigg som vanligt igen.
men jag grät hela kvällen och sov inte mycket den natten.

jag gråter även nu och under hela tiden som jag har skrivit det här.
ingen kommer någonsin att kunna ersätta jack. jag kommer aldrig älska någon så som jag älskar honom.
jag vill inte förlora honom.



jag älskar dej min lilla lurviga sötnos.

jag satt och såg på Elvis idag. en video som jag lånat från ett annat fan.
det var först en film, 'G.I. Blues' och sedan var det ' -68 comeback special '.
filmen var inte den bästa, men som alltid när Elvis är med satt jag som förtrollad filmen igenom.
sedan när konserten från -68 kom, när Elvis, DJ Fontan, Scotty More och två till satt sej på scenen och började spela, då kom tårarna.
men inga ledsna tårar, bara glada och lyckliga sådana.
trots att jag har sett den där konserten säkert fem gånger så sprutade tårarna av lycka när jag såg dom.
känslan när jag ser Elvis går inte att beskriva, men jag är lyckligare än någonsion.

jag förstår inte att folk tycker jag är konstig när jag blir så av en man som dog för snart trettio år sedan.
vilket var väldigt långt innan jag själv föddes.
men han lever fortfarande. inte kroppsligt, men han lever i musiken, i dansen, i världen.
han kanske inte andas längre men han lever.
vad vore musiken idag utan Elvis?

han har inspirerat så många och gjort så mycket genom sin musik.
så dom som tycker jag är konstig får väl tycka det då.
men jag blir faktiskt sur på dom som tycker jag är konstig och som säger att dom hatar han och hans musik innan dom ens lyssnat på honom ordentligt.
han är inte så dålig som alla tror bara för att musiken gjordes för längsedan.
tvärtom, det måste ju vara otroligt bra musik eftersom man fortfarande lyssnar på den och den säljer ju fortfarande hur mycket som helst, trots att den är uppemot femtio-sextio år gammal.




mina känslor för Elvis går som sagt inte att beskriva, dom är enorma.
jag älskar den mannen otroligt mycket.
men jag är inte kär i honom som många tror. jag älskar honom och det är stor skillnad på att vara kär och att älska någon. man älskar ju sin mamma men man är väl inte kär i henne för det?

jag är nästan glad att jag inte levde på hans tid. visst hade varit helt underbart att få uppleva den tiden och få chansen att gå på han konserter men jag vet inte om jag klarat det.

jag skulle nog svimma direkt. jag har ju redan varit på väg flera gånger. som tex den gången jag var på en spelning med DJ Fontana, Elvis orginaltrummis. jag fick träffa honom efter spelningen, fick en tröja signerad och fick till och med en kram av honom, då kunde jag knappt prata, jag bara skakade och var nära att svimma.



jag skakar och gråter bara jag får se en film eller höra en låt med Elvis.
hur skulle det då gå om jag skulle få se honom live??
jag vill nästan inte veta.
undrar hur det blir den dagen jag kommer till Graceland.
jag får nog se till att skaffa mej en stark kompis tills dess...